torsdag 4 februari 2010

Anna och Magkänslan!


Såhär fungerar jag: har jag människor omkring mig som känner mig, som förstår att jag inte är otrevlig eller ointresserad bara för att mitt sätt är som det är, som tycker om mig ändå, då känner jag mig helt trygg och kan verkligen vara mig själv.

Är jag däremot i en situation där jag känner att jag inte förstår, inte klarar av någonting eller inte har de som vet hur jag funkar runt mig, så blir jag hemskt nervös och känner att jag helst bara vill gå och gömma mig.
Jag hatar känslan av att inte förstå!

En gång när jag jobbade på Björn Borg blev jag satt att knappa in en massa siffror i datorn, i ett program jag absolut inte förstod, samtidigt som jag skulle räkna ut hur många som blev över och hit och dit. Stackars Helena förklarade nog tio gånger och jag förstod fortfarande inte. Till slut sprängde tårarna bakom ögonlocken och jag blev så himla frustrerad och arg att jag inte kunde fatta vad hon sa.

Jag har min grej, jag vet vad jag vill hålla på med resten av livet, jag vet också att jag är jäkligt bra på det jag gör. I mitt tecknande är jag helt och hållet trygg och om en arbetsuppgift innehåller det minsta spår av teckning så är det inga problem för mig att klara av den.
Men jag är ingen datamänniska. Jag kan inte teckna i datorn. Så är det bara.
Jag vet som sagt var jag vill komma och för mig är min tid dyrbar. Jag måste använda den rätt och när magkänslan säger åt mig att jag är på fel plats, då lyssnar jag på den.

För är det någonting jag lärt mig under mina tjugosex år, så är det att min magkänsla alltid stämmer.
Därför åker jag tillbaka till Värnamo redan i helgen och begraver mig i arbetsprover.

För att komma dit jag VERKLIGEN vill vara.


(bilden är en av mina favoriter och föreställer Evelina (som också är en av mina favoriter))

Etiketter:

2 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Ger du upp praktikplatsen? Eller var den slut ändå? Hann du verkligen vara där så mkt, verkar som att du var sjuk mest hela tiden... Inte för att vara kritiskt, men ibland måste man väl bita ihop och ta sig igenom vissa saker, för man vet att det ger en erfarenhet, kontakter och en chans att lyckas i arbetslivet.

4 februari 2010 10:39  
Blogger Anna Ileby sa...

Anonym - det har du säkert rätt i och jag hade bitit ihop och jobbat häcken av mig om det kändes rätt. Men nu kändes det inte som en plats för mig och jag är inte säker på att det är modebranchen jag vill in i.
Det ger bra kontakter och erfarenhet och är värt en himla massa för de som vill någonstans i den världen.
Men för mig passar det helt enkelt inte. Tyvärr.

4 februari 2010 11:18  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida