torsdag 3 februari 2011

Småstad VS Storstad!


Ibland får jag ryck och vill flytta allt mitt pick och pack till Stockholm och sitta på söder och dricka vin och röka cigaretter (bara för att det ser så mysigt ut i Mauro och Pluras kök, skulle ALDRIG röka egentligen)
Ha hela det där storstadsmyllret runt hörnet, kunna gå till olika barer och mysiga restauranger varje kväll.

Men sen går jag min dagliga promenad till jobbet.
Det tar exakt sju minuter och då anses det ändå vara "lite långt" i den här lilla stan.
På vägen dit hinner jag säga hej till minst fyra personer jag möter på gatan, vinka till Cissi på JC, dricka kaffe på parfymeriet och sen köpa en fralla på cafét.
Precis som alla andra dagar.
Visst kan det låta tråkigt, men också så himla himla fint. Att vara så hemma, att man vet att om jag tappar min vante här idag så ligger den kvar imorgon.
Att människan som står i kassan på ica frågar hur jag mår och tjejen på gymmet minns vad jag heter.
Det skulle aldrig hända i en gigantisk stad.
Här finns inga bussar, inga försenade tunnelbanor och ingen som blir arg över tre minuters försening.
Här tar man det lite som det kommer, man vet var folk håller hus, man vet var folk går på helgen och ser man dom inte på Harrys så ser man dom i veckan någon annanstans.
För Värnamo är minilitet.
Som en liten egen värld av det enda man behöver i livet.
För varför vara ensam bland tusen när man kan vara någon bland få?

Etiketter:

10 kommentarer:

Anonymous Janne och Henke sa...

Småstäder regerar hälsar koldingborna! Vi saknar dig på ett glas vin på den lokala bodegan.

3 februari 2011 22:36  
Blogger Amanda sa...

Åh så fint skrivet! Älskar den sista meningen! Jag kan också känna så ibland, varför bor jag i Stockholm, att bo i en liten stad vore så fint, men så kommer jag på att merparten av min släkt bor här, och hur mycket jag än gillar småstäder, är nog Solna alltid bäst för mig!

3 februari 2011 22:44  
Anonymous dampig sa...

Fint skrivet men jag håller inte riktigt med. Som född, uppvuxen och boende i en storstad (Sthlm - Dublin - Sydney) kan jag säga att allt det du skrivit händer mig med.

Jag vet precis var min umgängeskrets befinner sig på helgerna, får handla på krita i den lokala kiosken, alla tjejerna på ICA visste vad jag hette och jag springer ofta på folk jag känner.

Allt är inte stressigt kallt och opersonligt i en storstad. Det blir vad man gör det till. :)

4 februari 2011 00:57  
Blogger Malin sa...

Nja håller nog inte med helt å fullt! Uppvuxen i en norrlänsk by men numer bosatt i Gbg. Här har jag bott i mer än 10 år nu och visst känns det som en lite stad. Jag gör exakt samma saker som du och folk vet mitt namn på gymmet. Jag har 9 min med buss till jobbet å hälsar absolut på minst en varje morgon. En stor stad är inte så stor som man tror:-)
Visst, det är längre avstånd till saker å ting men kärnan är uppbyggd på samma sätt. Fy va tråkigt att alltid vara anonym i en storstad! Jag tyckte Gbg var sjuuukt stort när jag flyttade hit, nu är det nästan lika litet som byn i Norrland!!:-)

4 februari 2011 07:25  
Anonymous Sara H sa...

Jag skulle vilja fråga ngt annat än vad du skrev om i ilägget (jag håller med dig till 100% btw!).

Hur vet man att det man skriver inte blir skrattat åt? Att de ord man vill få ut och som bara längtar efter att komma ut inte blir pekade på och får kommentarerna "vem tror du att du är?", "varför skulle man vilja läsa det här?" etc. Har mest en massa tankar, ingen cool hobby, eller intresse som inrdening, mode, teckning, musik el.dyl. Finns det plats för en sådan blogg? Vad tror du?

4 februari 2011 11:56  
Anonymous jeskan sa...

Det har du helt rätt i tycker jag!

4 februari 2011 13:28  
Blogger Olga sa...

Fy, jag skulle känna mig helt kvävd i en sådan liten stad. T om Göteborg är för litet egentligen.

4 februari 2011 18:30  
Anonymous Susanne sa...

Wow! Jädrar vad Du impar på mig!

Respekt.

I'll be back!

4 februari 2011 18:45  
Anonymous Frih sa...

Allt har sina fördelar och nackdelar antar jag :3

5 februari 2011 17:46  
Blogger Pusslaren sa...

jag erfor själv häromdagen att i Stockholm kan man halka på en isig trottoar mitt i stan och slå bakhuvudet i marken, utan att en enda tar hörluren eller mobilen från örat. På sin höjd kan man få en blick, men sällan att den är orolig eller omtänksam. sedan har ju staden helt klart sina uppsidor också, och på något sätt växer man ju ihop med den anonyma diskreta massan som följer allmänna gaslagen i tunnelbanan och håller blicken ut genom fönstret, för att slippa möta någon annans.

6 februari 2011 22:30  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida