Anna om Längtan!
Jag har velat gifta mig och skaffa barn så länge jag kan minnas. Men det har liksom alltid varit "sen" och "då" och "när".
Men det där har blivit starkare, jag ser på alla bebismagar som tycks ploppa upp som svampar överallt och det värker i bröstet på mig när jag vet att jag inte har en likadan.
Jag vet att jag skulle bli världens bästa mamma, jag har all tid i världen att leka, bygga kottekor, måla på väggarna och göra sneda kycklingar av flirtkulor (ja jag vet att de bajsar och skriker och kräks också, men jag har tid med det också)
Den där känslan när man vill något mer än man någonsin velat något annat, det är hemskt att behöva känna att man skulle göra precis vad som helst för att få en sån där fin mage med en sprattlande liten sak i, men ändå måste vänta.
Samtidigt vet jag att jag inte kan tvinga fram det, vi vet båda två att det ligger precis runt hörnet och samtidigt försöker jag njuta av det här stadiet, när man vet vad som komma skall men ändå bara är vi två och jättejättejättekära!
Jag tänker på det här alla dygnets timmar, men försöker att inte låta det ta överhanden. Jag vill som sagt inte tjata fram en bebis.
Men min hall behöver ett par pyttesmå gummistövlar och jag behöver vakna mitt i natten för annat än att släppa ut katten.
Vi ska flytta förresten, till en ny lägenhet i stan, en med balkong! Vi ska bo grannar med våra bästa kompisar, precis som i Vänner!
Vi ska få ett extra rum och Emil har precis köpt en ny bil, en combi.
Kan man bli mer redo än såhär?
Etiketter: Tankar och Vardag
10 kommentarer:
Mysigt! Det är egentligen ganska härligt att längta, för något som är efterlängtat brukar alltid bli lite mer speciellt. =)
Var på utställningen på Tällerud och tittade på dina fina tavlor - och dessutom vann mamma en Ileby i lotteriet. Odds på det?! Nu hänger den i hennes sovrum ovanför den jag beställde med de tre systrarna som skrattade i soffan, och hon är så nöjd. =)
Du verkar redo!! =) Så redo e INTE jag, fast alla andra vill att jag ska vara redo...jag lånar gärna!
Jag tycker det låter härligt att du har sån längtan (fast den kan vara plågsam)
Jag längtar efter att gifta mig.
barn det längtar min fästman efter. Men innan jag är beredd på att bli gravid så måste han ha fast jobb.
Men det jag längtar till så jag nästan spricker är när vi skall skaffa valp. Väntar på uppfödaren som skall bekräfta parning och håller tummar och tår på att det blir en valp över till oss.
Att längta är både det värsta man kan göra och det bästa. För längtar man kan man planera och det gör jag för fullt =)
Längta på!
Det kommer snart ;)
Åh, så fint, men det är som du säger det ska ju inte tvingas fram, även fast det verkar som om ni är så redo man bara kan vara!
Vad bra du beskriver din längtan. Så kände jag precis innan jag blev gravid med Carl. Och direkt när min man och jag blev tillsammans några år innan kom känslan och den bara växte. (Hade aldrig känt så innan.) Längtan var så stark och klar att det kändes i hela kroppen. Och grunden var såklart att jag också var och är så kär så kär så kär!!! Och bara vi bestämde oss så blev jag tack och lov gravid direkt. Och vad sa vi när vi låg där i förlossningssalen med Carl hos oss: "Varför gjorde vi inte det här tidigare?!" alldeles saliga och lyckliga :)
Hoppas allt blir som du drömmer! Kram
Det här låter ju lite trist, men skaffar man ett barn MÅSTE man ha en hyfsat stadig inkomst först. Både för sin egen, men framför allt för barnets, skull. Det spelar ingen roll hur redo man är med "allt det andra". (Hur trist det än må låta). Ha inte för bråttom!
Å, du beskriver den där längtan så himla bra. Tänka på det dag och natt. Jag trodde ett tag att jag verkligen på riktigt skull spricka. Och det är verkligen underbart helt fantastiskt att ha barn! Ångrar inte en sekund.
Ändå vill jag bara vara ett litet grått moln: trodde jag skulle fixa det där med livet med barn galant, precis som du skriver. Men missade för egen del att den där detaljen med krävande bebisar och alla tankar som kommer när man får ett barn (eftersom jag är en stor funderare samtidigt som drömmare) var mer än vad jag kunde fixa och var deprimerad hela första året. Men oavsett så blev jag till slut, precis som jag trodde, världens bästa mamma ;)
Och kunde inte låta bli att snegla på kommentaren om stadig inkomst är ett MÅSTE. Jag pluggade innan jag fick min äldsta (är 25 år nu och har två fina barn 3 år och ett halvår gamla) och hamnade därmed på lägsta nivån hos försäkringskassan =180 kr per dag. Och på grund av att jag var arbetslös och pluggade klart mellan barn ett och två så hamnade jag även denna gång med urusel ekonomi. Men det går. Ibland knappt. Men det går inte alltid att vänta på att alla omständigheter ska vara rätt. Man klarar sig ändå om man bara vill! Så länge man har råd med mat och boende så löser sig resten på nått vis är mitt måtto. Och nej, mina barn lever inte i någon flyktig och otrygg tillvaro. Men klart: visst ser vi fram emot att ha lite mer utrymme att köpa kläder, renovera etc!
Det känns som att jag skulle ha kunnat skriva ditt inlägg. Precis så är det ju. Man känner i hela kroppen att det är dags. Att man är redo. Redo för något annat i ens liv, som är viktigare än en själv. Men jag är också i din situation (om jag tolkade det rätt) att jag inte vill övertala eller tvinga min kille. Jag vill ju att han ska vilja själv. Att det ska kännas rätt för båda två. Samtidigt känner jag den där tomheten, gummistövlarna som saknas. Himla svårt det där att kontrollera sina känslor tycker jag.
Jihoo för er. Snart kan ni sätta igång och pöka och föröka er:D
kram
Ps, man måste inte alls ha en stadig inkomst för att skaffa barn. Det går superbra ändå. Mina bästa vänner hade det inte och har ändå lyckats klämma fram två barn, och min man och hela hans syskonskara skulle inte finnas om hans föräldrar väntat på "stadig inkomst". And just for the record - om ni tänker plugga är det guldläge att vänta barn. Studier och barn passar som handen i handsken
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida