Anna om Emil!
.jpg)
När jag flyttade till Värnamo för snart två år sen, mötte jag Emil.
Jag bar in flyttkartonger i hissen och plötsligt stod han bara där.
Det var som det självklaraste i hela världen, mitt hjärta sa alldeles lugnt och stilla till min hjärna: nämen, där är Han ju!
Han visste det inte, säkert inte jag heller, men mitt hjärta visste att det där var den absolut bästa personen för mig.
Det är han verkligen.
Perfekt.
Kan sitta i soffan och liksom vilja bita i honom för att han är så jäkla underbar.
Minst en gång om dagen tänker jag "hur i helskotta lyckades jag med det här?!"
Sen blir jag så lycklig så jag måste kasta mig över honom.
Jag ska gifta mig med Emil.
En vacker dag ska jag gifta mig med den mannen.
Sådetså.
Etiketter: Tankar och Vardag
upplagd av Anna Ileby
fredag, maj 14, 2010
3 kommentarer:
fy sjutton vad fint! man börjar ju nästan grina. grattis till er båda två, ni är väldigt fina tillsammans.
Anna, även om jag inte tror att vi pratat om just det misstänker jag att både du och jag är ganska oromantiska personer. Eller. Jag vet ju att jag är det. Röda rosor, stearinljus och smäktande ballader just aint my thing. Men när det kommer till den där kärleken. Den där riktiga, pirrande snurrande kristallklara kärleken tror jag vi är ganska likadana på pricken. Idag har jag stått i flipflops med tårarna rinnandes nerför ansiktet på min gata här i sthlm och sagt hej då till Mikael. En vecka har vi varit tillsammans i princip varje sekund. Och när han åker så går jag sönder. Faller ihop. Blir ingenting. Bara en hård liten klump som imploderar. För att jag älskar honom så fruktansvärt mycket och för att han är det bästa som hänt mig.
så fint, fint, fint :) Underbara känsla. Och underbara ödet, eller vad det nu är, som för människor samman i de mest oanade situationer :)
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida