Anna och Högstadiet!
Nu ska jag skriva ett inlägg som inte har ett dugg med konst att göra. Men det har med mig att göra, varför jag blev som jag blev.
Jag ska skriva om högstadiet.
Vissa tycks ha gått igenom högstadiet utan men för livet, med en enda långt rolighetstid med tjuvrökande i skogen och folkölsdrickande och hemmafester i smyg.
Själv ser jag tillbaka på min högstadietid och ryser.
Jag kan inte ens gå ut bilen om min mamma vid något tillfälle får för sig att handla i det centrum där min gamla skola ligger. Jag hatar den, hatar att jag vet precis hur det luktar därinne, hatar att jag vet hur ont i magen man hade varje dag när man visste att man var tvungen att gå dit.
Min pappa skjutsade mig varje morgon och jag avskydde när man såg hans bil försvinna. Då visste man att var tvungen att gå in i skolan, förbi det där vidriga uppehållsrummet och hade man RIKTIG tur kom man lite försent så det var alldeles tomt. Då kunde klumpen i magen lätta lite. Ingen kommer säga nått. Iallafall inte just nu.
Men en dag tar inte slut efter en lektion tyvärr. Lektionerna var aldrig något problem, där va man i säkert förvar. Det va när man va tvungen att lämna den där salen för att bege sig ut i krigszonen de kallar uppehållsrum igen.
Varje gång hon kom. Hela skolan stannade och vände sig om, som om hon styrde hela universum. Så som det brukar vara på högstadieskolor. En som bestämmer allt. Gjorde så man sjönk ner ännu mer i skorna, önskade sig osynlig.
Jag va livrädd för henne. Kände hjärtat slog så det nästan syntes genom min fruit of the loom tröja varje gång hon stormade in.
Ett ständigt ekande "se mig inte, se mig inte, se mig inte" i huvudet.
Hon såg mig alltid.
Sen fanns det dom som kom i grupp. De va värst. De som man gick förbi, låtsades som ingenting fast de skrek efter mig.
Enligt dom var jag skolans största hora. Det berättade de flera gånger om dagen, högt och ljudligt så alla hörde.
Detta, trots att jag aldrig ens hade sett en naken kille. Men det spelade liksom ingen roll alls.
Vi hade en sån där kamratstödjare på skolan. Jag skrev långa brev till honom om hur hemskt allt va. Han svarade med lika långa brev tillbaka om hur bra det skulle bli sen, sen när skolan tog slut och att folk kan vara överjävliga ibland.
Sen fick rektorn reda på våra brev och han fick inte vara kvar. De trodde han skrev konstiga saker.
Så då var jag tillbaka på ruta ett igen. De tog ifrån mig den enda trygghet jag hade.
Men jag överlevde, fråga mig inte hur. Jag hade aldrig klarat av att göra det igen.
Så kom skolavslutningen. Jag gick ur nian och aldrig har jag varit lyckligare än då!
Sen dess har jag inte satt min fot i den skolan, kommer aldrig göra det heller.
Etiketter: Tankar och Vardag
upplagd av Anna Ileby
lördag, februari 13, 2010
11 kommentarer:
jag tror nog inte någon kommer igenom högstadiet utan men för livet, men dom är väl mer eller mindre hemska. jag minns inte heller högstadiet som någon njutningsperiod direkt, hatade också när man var tvungen att gå förbi gängen som satt och framför allt om det var en trång korridor med bänkar på båda sidor för då kunde spärra vägen helt.
jag lovade också att aldrig komma tillbaka, men sen gjorde jag det ändå. musikskolan lånade klassrummen efter skoltid... den lukten. lukten av panikångest och självmordslängtan,
den är du inte ensam om att hata.
Hej. Jag brukar läsa din blogg men jag är fruktansvärt dålig på att kommentera. Men det här inlägget berörde mig så jag är tvungen att skriva något.
Det finns nog ingen som gått på högstadiet som inte har spår i sig från det. Men så som du beskriver det får mig nästan bli illamående av ångest.
Själv hade jag tur att hamna i en väldigt bra klass. En kulturklass. Det enda som skilde oss åt från övriga klasser var att vi var mer fokuserade på dans, musik, konst och teater. Ändå var vi mobbade av övriga skolan. För dem var vi konstiga esteter.
Sen jag gick ur nian har jag fått återvända ett par gånger. Dels på gymnasiet då jag blev en "riktig" estet och vi hade vissa produktioner uppsatta på min gamla skolan. Men sen jobbar även min mamma där och det händer att jag måste besöka henne ibland.
Förra året rev de huvudbyggnaden för att bygga om. Det var något av det bästa jag sett. Skolan jämnad med marken. Men det räcker med att jag blundar och jag kan känna lukten, se de fula gula skåpen i korridoren, minnas caféterian där alla minst en gång var tvungna att jobba. Jag kommer ihåg känslan av utsatthet, alla skrik och glåpord.
Vet inte riktigt vad jag vill med inlägget egentligen. Kanske säga att du inte är ensam med en jobbig högstadietid även om din upplevelse verkar vara miljoner gånger jobbigare än min. Kanske säga att jag till en viss del förstår (men inte helt, det kan ingen) hur det kändes och hur det har påverkat den du är och har blivit.
Men tänk på en sak. Du har blivit en fantastisk person (antar jag, får den känslan genom bloggen). Du vågar jaga dina drömmar. Du gör det du älskar mest. Du är varm och du är stark.
Keep up the good work
Puss
Ps: Du är en fantastisk konstnär
Starkt inlägg. Själv minns jag proven som ännu säkrare förvar än lektionerna. Hemskt egentligen.
Du är bäst Anna, glöm aldrig det!
Nej, du är inte ensam. Jag brukar tänka att ju konstigare man var i högstadiet, desto bättre är man nu. http://johannastenius.blogspot.com/2009/10/jag-i-hogstadiet.html
Om man ändå hade vetat att du kände så. Gick ju på samma skola som dig, tänk att man kan ha så olika minnen från den tiden. Men du mår bra nu, är en otroligt begåvad tjej som många är avundsjuka på..(säkert många från fröding :P ) Önskar dig bara det bästa!
Jag lider. Du delar dina hemska upplevelser med allt för många här i landet. Tyvärr. Starkt att berätta om dem.
Många kan ju få en drivkraft av det, att man vill visa "att jag minsann", men det finns ju alldeles för många som knäcks.
Jag är glad att du vunnit över den tiden i alla fall.
Men ärren lämnar en aldrig.
Jag känner igen mig i vart ända ord du skriver! Jag har fått precis samma "men" om man kan kalla det de. När vi slutade nian var det lite "modernt" att gråta. Varför? Jag va faktiskt en av dem, fast i mitt fall av lycka! Jag var den enda som då skulle gå estetisk linje vilket för de flesta va fruktansvärt! Fast eftersom jag ändå kunde dö enligt de flesta så va de ju lika bra.. Idag har flera av dem valt om och går på den ökända skolan i halmstad (eftersom alla blir konstiga och bärjar skära sig?? öh?) Man kallar oss tydligen Sture-folk, konstiga och dumma.. Ändå är det den mest kreativa skolan med bäst betyg.. Hur går det ihop om man då skulle vara dum?
Jag tror att det är så att en dag kommer dem som sa "Men Emma, kan du inte bara dö?" eller dom som kastade papper på mig eller som dom förstörde mitt skåp eller dom som hotade mig att ångra sig. Dom kommer tänka att det nog skulle vara bra om man hade varit vän med mig. Faktum är att flera redan har gjort det. Vissa har sagt förlåt.
De va inte meningen att skriva så långt, men jag känner som du. Ångest över mina 3 år på högstadiet. Men jag tror samtidigt i allt jobbigt att det va meningen. Vi som har haft en tuff period i livet vet hur det är att var lycklig. Vi vet hur det är att känna vrdighet i det vi gör. Även om det är att sitta hemma och skapa istället för att ränna runt och lägga pengar på sprit. Jag tror att vi estetiska människor har en större uppgift än vad någon på högstadiet kunde ana!
/Emma
Jeg hadde det også slik på ungdomsskolen(13-16år),kan med hånda på hjertet si at jeg aldri har savnet den tiden.
Den enorme lettelsen jeg hadde da jeg gikk ut gjennom dørene for siste gang, er ubeskrivelig. Som om å hatt hodet under vann i tre år, for så plutselig få puste.
Klumpen i magen var konstant, fikk ikke sove fordi jeg visste at når jeg våknet var jeg nødt til å gå på skolen.
Mye av det jeg har opplevd sitter i meg enda, og har formet meg til
den jeg er i dag.
Jeg har valgt å la det bli en styrke i stedet for en svakhet. Når jeg klarte meg gjennom det, klarer jeg allt. Og jeg har lært å være ydmyk og omtenksom samtidlig som jeg ikke finner meg i hva som helst.
Desuten vil jeg heller være på denne siden av mobbingen.
Takk for at du skriver om et så viktig tema Anna.
<3
Usch Anna, jag fick ont i magen när jag läste detta inlägg.. Jag hade ingen aning om att du mådde så dåligt.. Tänk om man hade vetat och varit mer mogen än vad man var i den åldern och bara funnits där för dig.. Vi var ju aldrig så nära kompisar under högstadiet men vi gick ändå i samma klass.. Och man borde ha vetat eller lagt märke till något, det är antagligen bara ett tecken på att man verkligen levde i sin egen lilla skyddande bubbla under den tiden.. Jag hade antagligen en hel del själv som jag behövde bearbeta med tanke på min pappa.. Men jag önskar ändå att jag hade vetat, ingen ska behöva må så dåligt när de går i skolan!! =(
Skönt att DU verkligen har lyckats nu och kan visa alla hur cool och bra du är!! STOR KRAM!!
Jag känner verkligen igen mig...
men det tråkiga är att jag var Kamratstödjare och ville hjälpa en som mådde dåligt.
Tar det kortfattat:
Min kompis (vi kallar henne HON)mådde inte bra, det märkte jag när jag läste på Lunarstorm som var inne för ett antal år sedan. Hon skrev dagboks inlägg om att hon skulle ta snaran, eller skjuta sig.
Sen hur J*vla dumma vi var som brydde oss om hur hon mådde mm mm
Jag tog upp detta med Kamratstödjar gruppen när vi hade möte, och vips så började helvetet!
På nåt vis så fick hon veta att det var jag som tagit upp detta med att hon inte mådde bra och då vände hon det som om att det är jag som gör att hon mår dåligt… de som var mina ”kompisar” vände mig ryggen och tyckte jag var en jävla ”fitta” mm mm mm mm ja du känner igen uttrycken som de använde.
Detta fick mig att må riktigt dåligt och som om inte skolan vore nog så hade min mamma cancer… så hela högstadiet är ett minne som om man varit i HELVETET, och som person blir man verkligen nertryckt och sårad när man bara ville väl. Tänk om ”hon” hade tagit sitt liv då?! Och hur hade jag då mått om hon hade gjort det på riktigt och jag visste om att hon skrivit så en längre period?!
Uppenbarligen mådde hon skit och skämdes över detta för i Gymnasiet så vågade hon inte ens kolla på mig. Då var det jag som hade nya kompisar och börjat mitt nya liv utan att bry mig om vad folk säger eller tycker.
Nu SKITER jag i va folk tycker och jag kör mitt eget race.
Hoppas du har en bra dag!
Kramar!
Hej! Tack för att ni delar med er. Jättejobbigt att läsa era hemska historier men det som verkar gemensamt är ju att alla verkar väldigt starka idag.
Jag känner kanske att jag överdrivit lite, eller inte överdrivit men jämfört med era historier va min en barnlek. Jag ser inte mig själv som mobbad, jag hade det lika jävligt som alla andra i högstadiet. Jag tror helt enkelt att högstadiet ÄR en jävla skittid!
Men jag är glad att ni delar med er och att alla mår bättre nu!
KRAM
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida