söndag 2 oktober 2011

Anna om Anna!




Det här med att ha en blogg har absolut sina fördelar.
Man kan välja vilken sida av sig själv man visar utåt, kan ge sken av att vara en viss person, eller så är man helt enkelt sig själv. Fast lite lite bättre.
Jag har försökt visa en bild av mig på bloggen, som jag tror stämmer hyffsat med verkligheten, med ett stort undandag då: att jag mycket hellre skriver än pratar.

Det är tryggt att ha en dataskärm mellan mig och verkligheten och jag har inga problem med att sätta ord på hur jag känner eller hur jag mår sålänge det bara är i text.
Men sen kommer baksidan av det hela, när man möter någon ute i verkligheten, utan skärm att gömma sig bakom. Då raseras ju fasaden och jag är inte alls den där frispråkiga, lättsamma personen jag är i bloggen.
Jag är inte blyg, det handlar inte om det, men kanske en smula introvert.

Jag tycker bäst om att vara själv, trivs inte i stora sällskap och kan ha ont i magen i veckor om jag vet att jag ska på en tillställning där jag inte känner någon.

Jag har en liten grupp som står mig nära, noga utvalda och sådana som förstår hur jag fungerar. De kräver inget och de kan ta mina sarkastiska skämt och annorlunda ideér.
Men de har en sak gemensamt, att de alla tyckte jag var otrevlig eller skum i början, innan de kände mig.

För jag är ganska otrevlig, för jag är skeptiskt mot nya människor, rädd att de ska såra mig eller ta för mycket av min egentid. Egoistiskt kanske, men så fungerar jag.

Så förlåt alla bloggläsare, om ni någonsin träffar mig i verkligheten, för att jag inte är bubblande, skojfrisk och busig.
Men kom gärna fram och säg hej, innerst inne jublar jag över att ni vågar.
Det hade jag själv aldrig gjort.

Etiketter:

17 kommentarer:

Blogger Linda sa...

Modigt, rakt och ärligt skrivet.Hade jag inte bott så himlans långt bort så skulle jag självklart komma fram och säga hej.
Hej oxh yack för en inspirerade blogg!
Kram från mig Linköööping :-)

2 oktober 2011 11:52  
Anonymous Carolina sa...

åh, de där låter precis som jag ju! har full förstålse, jag likadan själv! :)

2 oktober 2011 12:02  
Anonymous puss från den där kompisen i sveriges regnigaste stad sa...

Du är bra precis som du är kära Anna. Annars vore inte du du. saknar dig!

2 oktober 2011 12:24  
Anonymous Catrin sa...

Jag läste i en intervju med Lasse Åbergs fru (!) att han för det mesta går runt i sin egen värld och fundelurar. Att han visst är trevlig och rolig, men att han är... ja. Introvert var precis rätt ord. Jag brukar tänka på just den intervjun varje gång jag är på en sån där tillställning där min sambo går runt och pratar med människor ingen av oss känner och jag helst kryper upp i ett hörn. Jag är precis lika rolig och trevlig och introvert som Lasse Åberg! Egentligen borde jag väl gå fram och prata med de andra panelhönorna på tillställningarna eftersom de förmodligen också är precis lika roliga och trevliga och introverta, men det hör ju liksom till att jag inte gör det. Så jag kommer förmodligen inte komma fram och säga hej heller om jag ser dig, Anna, men jag kommer att vinka inombords! Tack för en underbart inspirerande blogg!

2 oktober 2011 12:43  
Anonymous Malin sa...

Vad mycket lättare saker skulle vara om man var så där sprudlande supersocial och kunde prata avslappnat med vem som helst. Jag är ungefär som du, känner mig så elak eftersom jag har svårt för nya människor. Man vet inte vad man ska vänta av en person som man inte känner och jag tycker alltid att det känns som att folk nog tycker jag är mest bara jobbig att prata med.

Det är ju på sätt och vis skönt att veta att det finns många som känner likadant i alla fall. Kram!

2 oktober 2011 13:26  
Anonymous Ämma sa...

Det var vackert.

2 oktober 2011 13:57  
Anonymous H sa...

Det var en fin självinsikt och väl formulerat. Jag ser mig själv också så som du beskriver dig själv. Men på senare år har min omgivning berättat för mig att jag inte alls är så längre. Att jag uppfattas som social och framåt. Så, jag antar att det går att träna, om man vill. Men det är ju mycket mer spännande att vara introvert, och konstnärlig! Tycker du är alldeles utmärkt som du är! När jag träffade dig, dock, så blev jag nog en smula överraskad, precis så som du beskriver. Men det betyder inte att det var dåligt! Du är lika rar i verkligheten och extra snygg! ;) kram på dig!

2 oktober 2011 14:29  
Anonymous Karolin sa...

<3

2 oktober 2011 16:33  
Anonymous Erka. sa...

Jag hyste agg mot dig och du mot mig. Sedan uppstod kärlek när vi ville stänga in våra självporträtt i glasburkar, ingen förstod vår ide förutom just du och jag. En efter en hoppade av och där satt vi och var rätt nöjda ändå. Puss

2 oktober 2011 22:02  
Blogger fianathome sa...

Man får vara som man är! Det är faktiskt det som är personen :) //Fia

2 oktober 2011 22:21  
Anonymous Linda Svensson sa...

Modigt och väldigt fint skrivet, och något jag känner igen mig en hel del i. Jag kan skriva de längsta dagboksinläggen om någonting, utan att yttra ett ord om det för någon annan. I vissa fall tvingar jag mig till att vara lättsam och trevlig som 17 mot nya människor, men inombords känner jag mig bara fel. Som om jag pressar ner mig i en form jag inte var skapad för. Det är inte ju jag. Vi är alla original, och vi måste värna om de vi verkligen är.

För så vackert brokig människoskaran är.

3 oktober 2011 11:06  
Anonymous Anonym sa...

Väl skrivet!

Känner igen mig i mycket.

3 oktober 2011 13:05  
Anonymous lovisa sa...

jag känner igen mig. och jag imponeras av att du säger det rakt ut. tack för att du skrev det här och nu.

3 oktober 2011 14:03  
Anonymous Anonym sa...

jag tror att många som läser din blogg fungerar på samma/liknande sätt, och förstår precis hur du känner.
så var bara dig själv, för precis som den molniga anna, så är den där spralliga på nätet en del av din personlighet :)

3 oktober 2011 18:26  
Anonymous Art By Tina/Tina Axelsson sa...

Tycker du verkar vara en hel go tjej på alla sätt och vis.

3 oktober 2011 22:29  
Anonymous Frida på trendenser.se sa...

Men GUD vad jag känner igen mig i din beskrivning. Jag är på pricken lika.

4 oktober 2011 13:47  
Anonymous A sa...

Jag blir glad av att läsa sånt här. Att du är introvert och har ont i magen för att du ska på tillställningar där du inte känner någon.
Alltså, inte GLAD för att just du har ont i magen.
Utan liksom glad för att läsa att det finns människor som känner som jag. :)

12 oktober 2011 21:17  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida