Anna om att Ställa Ut!
Jag har haft utställning i helgen (det håller på nästa helg också om någon skulle vilja se, på Hörle Slott utanför Värnamo)
Att ställa ut är som att blotta sig själv, man liksom står där och vet inte var man ska göra av sig.
Jag ställde ut ihop med en annan konstnär, när vi öppnade kom hela hans släkt och vänner.
När vi öppnade var mina föräldrar där.
Jag kände mig så himla dum och ensam och utlämnad på det absolut värsta tänkbara sättet.
Här står jag och tror att jag kan någonting, med tavlor som ingen vill se och de röda prickarna flödade över den andre killens tavlor.
Men det blev bättre såklart, och även mina vänner och släktingar kom, om än lite senare.
Tur jag hade en pappa som minglade och en mamma som strök mig över håret.
Men i min mobil skrev jag ett sms till mig själv där det stod "aldrig mer, aldrig mer ska jag utsätta mig för det här!".
Men som sagt, det blev ju fint till slut och även jag fick en del röda prickar. Men ändå, att ha utställning är som att ta andan ur någon.
Som ett slag i magen och en alldeles speciell känsla.
Det är spännande och otroligt läskigt på samma gång.
Då är det tur att man har en släkt som spelar dragspel så man kan lyssna på "Annas visa" på kvällen och glömma bort hur ensam man var för en stund.
(nu är det ändrat till chockladboll, hoppas det blir bättre)
Att ställa ut är som att blotta sig själv, man liksom står där och vet inte var man ska göra av sig.
Jag ställde ut ihop med en annan konstnär, när vi öppnade kom hela hans släkt och vänner.
När vi öppnade var mina föräldrar där.
Jag kände mig så himla dum och ensam och utlämnad på det absolut värsta tänkbara sättet.
Här står jag och tror att jag kan någonting, med tavlor som ingen vill se och de röda prickarna flödade över den andre killens tavlor.
Men det blev bättre såklart, och även mina vänner och släktingar kom, om än lite senare.
Tur jag hade en pappa som minglade och en mamma som strök mig över håret.
Men i min mobil skrev jag ett sms till mig själv där det stod "aldrig mer, aldrig mer ska jag utsätta mig för det här!".
Men som sagt, det blev ju fint till slut och även jag fick en del röda prickar. Men ändå, att ha utställning är som att ta andan ur någon.
Som ett slag i magen och en alldeles speciell känsla.
Det är spännande och otroligt läskigt på samma gång.
Då är det tur att man har en släkt som spelar dragspel så man kan lyssna på "Annas visa" på kvällen och glömma bort hur ensam man var för en stund.
(nu är det ändrat till chockladboll, hoppas det blir bättre)
Etiketter: Tankar och Vardag
upplagd av Anna Ileby
söndag, november 14, 2010
13 kommentarer:
Jag träffade dig inför vernissagen och jag måste säga att dina tavlor var så mycket bättre. Dina bilder har ett innehåll som väcker tankar och känslor. Dessutom vackra att titta på.
Den andre konstnärens tavlor må ha varit kommersiella, men dina vinner i längden. Tycker jag :)
Hmm...Det är svårt att börja flyga och våga. Du gör det och måste våga störtdyka mellan varven. Din konst håller, det vet du vissa dagar, andra inte...just därför det är ovant att störtdyka in i det okända och andra bekräftelse. Stå på dig, du vet att du håller i längden.
Din utställarkompis är jag övertygad om känner sig utlämnad också. Men ni VÅGADE...
Och jag är imponerad av er båda...och ni är bra båda två var och en på helt olika sätt...och framför allt...Ni är unga och på G och ni lockade fullt stundtals..oavsett vem som var där, så gjorde ni faktiskt det, för det var trångt att fota i alla fall. http://värnamo.nu/nyheter/unga-konstnarer-drog-folk
Du har fått mycket beröm för din utställning! Att vi ville ha dig som utställare beror på att vi tror på dig och vill visa det. Självklart är det väldigt utlämnande att vara utställare - det säger även de som har hållit på i många år. Den andra utställaren var också jättenervös inför detta. Jag håller med Susanne i det hon säger, och vi önskar dig stort lycka till i fortsättningen!
Jag tycker att du ska få kalla dina bollar för vad du vill!
Fortsätt våga! Du kommer gå långt!!! Fantastiskt att ha utställning!
Det du beskriver är så himla likt det man (jag) känner när man ställer sig på scen och framför sina egna låtar. Personliga saker, skapande som inspirerats av ens egen alldeles unika tillvaro. Och som du säger, blotta sig, exponeras :)
för min del blir det lite som en drog att göra sånt, skräckförtjusningskänslan och vetskapen om att det kan gå helt åt skogen är underbar. Var tvungen att skriva eftersom det du beskrev påminner så mycket om det jag gör =) /E.
visste inte att du kände så, så mycket som du jämt ställt ut! hehe! trodde du ÄLSKADE att ställa ut! :) men förstår precis, det där med att blotta sig själv. så är det ju!
sv: haha, ja du skulle ha sett honom... stod där och försökte trycka minihål med sina gigantiska lillfingrar. gick ju inte helt strålande, så jag gav honom skaftet på en tunn sked isället.. haha! ;)
ja, vi längtar längtar längtar också massor! helt sjukt.. snart är den här! :)
jag förstår lite hur du känner. jag har visserligen bara ställt ut en gång i mitt liv. det var sista momentet innan studenten (gick media med inriktning foto på gymnasiet). då ställde min halva av klassen ut foton. så vi var ca 10 st som ställde ut. och så hade vi vernissage. man visste inte riktigt var man skulle stå eller inte stå. och jag fick sålt en bild. det kändes väldigt bra. :)
Jag har ställt ut tre gånger under detta året. Hade ingen aning om hur det skulle vara. Det var väl bara "Jag visar bara upp mitt för andra och inte bara familjen". Men jag känner precis som du skrev. Första gången jag ställde ut på biblioteket kändes inte så farlig. Men när jag var med på en utställning under hela sommaren visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag ville aldrig ställa ut igen, ALDRIG. Men det gjorde jag visst i oktober ändå. Det jobbigaste var att sälja. 3 tavlor blev sålda och det kändes som en del av mig försvann. Mina små bebisar.... Vet inte om jag ångrar det eller inte. Det är så svårt!
Hade tänkt åkt och sett din utställning i söndags. Men tyvärr gick inte det så jag får åka och se en annan utställning av dig! Säg till säg till! :)
Det kan bero på att hans tavlor var väldigt mycket billigare än dina som han fick fler pluttar än dig... Sen är det tyvärr så att dina bilder ser så målade ut eftersom man ser tuschstrecken, medan hans inte får samma feeling eftersom det är andra slags färger.
Vad du är modig Anna!
HejaHeja
En som sett tavlorna - är det inte det som är meningen när man går på utställning för att titta på tavlorna, att man ska se målningar?
Om man inte vill att tuschstrecken ska synas kan man göra bilderna i datorn, eller köpa en tryckt planch på gallerix. Där syns inga mänskliga drag alls.
Blev i ärlighetens namn lite förvånad när jag såg stilen på Jojjes lärling. Men sen insåg jag, efter att ha sett dig i studion, efter att ha sett dina verk att du är helt (jävla) fantastisk! Det är inte bara det att du har en stil jag aldrig sett hos någon annan tatuerare förr utan ditt sätt att måla, allt är så sjukt snyggt! Alla olika idéer du har. Jag är så imponerad att jag inte kan beskriva det. Har aldrig pratat de gångerna du varit i studion MEN jag är ett stort fan! Ps. Utställningen var kanon.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida