onsdag 7 april 2010

Anna om Lyckan!


Jag har alltid väntat på att bli lycklig, det där plöstligt händer det bara momentet.
Jag visste innerst inne att så skulle det inte bli. Sånt händer inte av sig själv.
Men nu när jag sitter här vid min ateljé, med utsikt över en översvämmad, glittrande Lagan, inte en uns snö så långt ögat kan nå, en liten kattflicka som jamar utanför ateljédörren för att få komma in och trycka sin mjuka blöta nos mot mig, världens finaste man (det är lätt att höja sin egen kille till skyarna, men min ÄR verkligen enastående!) som alltid har maten klar åt mig när jag kommer från gymmet, att få gå och träna så svetten sprutar och känna alla muskler anstränga sig till max, att få gå och hoppas på att Konstfacks-folket sitter med mina arbetsprover just nu och tänker att "herregud vad duktig hon är, ingen tvekan om att hon ska gå här", sålänge man inte fått ett nej kan man lika gärna vara glad över det.

Nu är jag det, L Y C K L I G.
För första gången i mitt liv tror jag, nu har jag allt.
Allt utom oljebaserad klarlack, så det ska jag gå och köpa nu.

Etiketter:

6 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Fan vad härligt!

7 april 2010 13:52  
Anonymous Maria sa...

Jag vet inte hur du lyckas, men det är nog din totala ärlighet som drar mig tillbaka för att läsa din blogg. Och dina finfina teckningar så klart.

Hoppas att du kommer in på Konstfack. Du vågade i alla fall skicka in dina arbetsprover, mer än man kan säga om mig.

Lycklig, det är man när man minst anar det, som du just NU.

Kram på dig.

7 april 2010 16:38  
Anonymous Ämma sa...

Hurraa, vad härligt! Vilket upplyftande inlägg, nu blev jag faktiskt riktigt glad, bara av att läsa det du skrev. Det är väl för härligt ändå? Tack för det!

7 april 2010 17:06  
Anonymous Sanna sa...

jag kom att tänka på den där ramsan... "Välkommen till ett liv som glädjespridare,
med ett litet leende för du glädjen vidare"... när man är olycklig är den ju hemsk, men när man är lycklig känns den rätt okej :)

sanna
www.texere.blogg.se

7 april 2010 21:20  
Anonymous Elin sa...

Vet du!? Jag är 25 år och känner precis sådär! Klart jag varit toklycklig innan också men det har alltid varit nått som inte stämmer på något plan. Men nu är jag också sådär lycklig för första gången. Och du har så rätt: det säger inte kabom utan man inser en dag att man bara är där. Härligt!

7 april 2010 23:10  
Anonymous Anna sa...

det behöver inte vara det där stora som gör en lycklig. när allt ligger på plats och man tänker på var man har. då är man lycklig.

och grattis till lyckan, vad härligt! :)

8 april 2010 10:41  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida