Anna och Träningen, del 2!
Nu kommer jag säga emot mig själv, jag SKA nämligen börja träna!
Trots mitt hårda motstånd mot allt vad gym heter har nu Emil gett mig ett erbjudande jag vore dum om jag inte tog.
Han betalar gymmet, månad för månad OM jag går dit tre gånger i veckan. Gör jag inte det, får jag betala gymmet själv och det vill jag ju absolut inte.
Ganska bra deal tycker jag. Jag hatar att träna men jag hatar ännu mer att BETALA för att träna, därför kommer jag träna. Omvänd psykologi.
Jag är rädd för gym. Jag är rädd att folk ska peka och skratta. Rädd för att jag ska stå på löpbandet och inte fatta hur man stänger av det och flyga in i väggen bakom. Rädd för att jag inte ska orka ett dugg och en läskig trehundrakilos tränare ska skrika på mig.
Inget av ovanstående kommer sannorligen inträffa. Ändå är jag rädd.
Folk säger att dom tränar för att må bra, jag tränar för att kunna slå dom som kallar mig tjock på käften!
Etiketter: Tankar och Vardag
upplagd av Anna Ileby
fredag, februari 12, 2010
19 kommentarer:
Men inte är det folk som kallar dig tjock? Isn't it all just in your head? För så brukar det ju vara. Jag har också gymfobi. Uschafy. Jag tycker lekar för vuxna ska införas istället. Typ en gäng vänner (dock ska man då kanske ha fler än tre som ställer upp, haha) och alternativt spela basket, knockout, spökboll, kasta kråka och kanske innebandy. Och kanske en och annan gång bjuda in öl i umgänget och se om alla vinglar omkring istället.
Men nej, alla ska vara vuxna och gå på gym. Trots att man ändå känner sig som en tonåring och låtsas veta vad man håller på med och inte sneglar på alla runtomkring och smygdömer. Oh well, jag har ju iaf en basketboll. Kanske kanske till våren lyckas jag. För jag vet inte om jag är redo att bli av med gymfobin riktigt än. Den och jag har ju levt ett tag ihop. hehehe. Puss!!!!
Ps. Du är fin =) Inte tjock, fin.
Vad kul! Du kommer nog älska att träna, bara du kommer in i det! Extra kul blir det om du tränar med din pojkvän, han kan väl hjälpa dig med maskinerna? Jag tränar med min pojkvän och det är kul! :) Skönt att känna att man blir lite stark också!
Hahaha! åh det är så klockrent.
Gillar inte heller gym, men you go girl! jag tror på dig.
Jag tror att kroppen mår bra av träning (i sunda former), och det var det som fick mig att börja med först pilates, och därefter yoga. jag har en potentiell problemrygg, och vet att jag borde träna för att den inte ska orsaka problem i onödan. Pilates funkade ok, men när jag började med ashtangayoga förstod jag så småningom det här med att bli beroende av träning. Kroppen vill det här, och jag känner i ryggen när jag har varit utan för länge. Det jag är allra mest beroende av är känslan efteråt, oavsett om den infinner sig efter några solhälsningar hemma i lägenheten eller efter 90 minuters träning i yogalokalekn. Den där varma och levande känslan i hela kroppen - alldeles underbar.
Jag är ingen träningsmänniska egentligen. Har inte tålamod att hålla på med saker bara för att de är nyttiga, orkar inte lägga några större mängder tid på att se snygg ut. Nu har jag tydligen fått en del synliga muskler av yogandet, men det är verkligen endast en bonus. Det har aldrig varit min egentliga drivkraft för att yoga. Den drivkraften har i stället varit att få kroppen att orka och må bra.
Det här va ett roligt inlägg....det kändes som om jag läste om mig själv.
Jag är också livrädd för hela gymgrejen. Därför tränar jag hemma på mitt golv. Allt man behöver är utrymme och lättare vikter (gamla petflaskor fyllda med vatten om man inte har hantlar):D
Låter ju nästan som en deal som är för bra för att vara sann. Helt otroligt fina målningar förresten!
Jag var också jätte skraj för gym förut och har aldrig riktigt hajjat det där med biffarna som står framför spegeln och pumpar, själv orkar knappt lyfta en två kilos hantel haha. Men nu har jag tränat på gym ett tag och insett, man är inte ett sånt stort ufo som man tror man är, och alla kollar inte för dem är inne i sitt. Och vetu, man flyger inte av löpbandet, lovar, det trodde jag också. I alla fall LYCKA TILL.
Och du är en fantastisk konstnär !
Då måste du börja träna på nordic club så du kan heja på världens gulligaste receptionist (min bästa vän) om dagarna!
Jag känner EXAKT samma sak!
Därför tränar jag inte på gym, utan tar promenader eller hoppas hopprep! Som när man var liten. :) DET är kul!
Det är faktiskt inte så farligt att ramla av löpbandet, jag har provat. Och det där flyga in i väggen händer bara på film. Det som händer i verkligheten är att man typ går ner i spagat eller vad det nu heter med ett ben fram och ett ben bak. Det är bara garva åt det och hoppa upp igen. Kankse försöka stänga av det igen innan man kliver på, det glömde jag. Men jag vågade vara kvar, och jag kom till och med tillbaks några gånger innan jag flyttade.
Hoppas att du får en mysig alla hjärtans dag!
Åh jag är precis som du och det har gått jättebra för mig i ett halvår. Du kommer fixa det galant! Tänk på att alla är lika svettiga på gymmet och alla är där av samma anledning. :) Lycka till!
Jag förstår precis hur du känner. Jag känner/kände likadant. Men jag har nu börjat träna på gym, Nautilus Gym i Malmö men min sambo. Jag tror det är bättre när man är två, inte ensam.
Ett tips, för att undvika skenande löpband etc är att boka tid med en instruktör. Ofta vill dom att man ska göra det första gången. Då går man igenom alla maskiner, manicker och mojänger. Och dom kan säkerligen hjälpa till med ett träningsprogram efter dina önskemål och behov.
Ett annat tips är att hej:a på andra som gymmar, eller kanske bara le och nicka lite igenkännande då känner man sig mer hemma. Dom hälsar/ler/nickar tillbaka, jag lovar.
Jag tränar för att känna mig snygg naken och så blir man piggare och får mer energi på köpet, galet bra! Lycka till och det är inte läskigt alls och instruktörerna är enligt mina erfarenheter alltid vänliga och hjälpsamma!
Men Anna..
Att stänga och komma av ett löpband efter att ha sprungit som en tok i 20 minuter är inte alltid så lätt. Jag blir död på en gång när jag tryckt på knappen "STOP" och tycker ibland att jag inte kommer av tillräckligt fort, då gäller det att ta det försiktigt och ha lite tur. Jag önskar dig all lycka med att komma av det där bandet helskinnat, det är knappt att jag klarat.
Vad skönt att höra att det inte bara är jag som är livrädd för gym... och "gruppträning".
Jag är livrädd för att bli så trött att jag kräks eller svimmar... kräkas på gruppträning med 35 pigga fasta 20 åringar som fnissar frenetiskt... huh... och HJÄLP!
Hejsan!
Hoppas du får en fin helg, och en bra allahjärtansdag på söndag!
Kram Erica
ps, om du vill fr du gärna rita av mig, vore superkul!! ds
http://erica.myshowroom.se
Åh, vad jag känner igen mig i gymskräcken! Men jag har efter ett liv av rädsla för sport och träning lyckats börja träna på gym. Och jag tycker faktiskt det är roligt! Jag kostade på mig att få träna en gång med en personlig tränare för att få nån som visade mig hur man gör med alla maskiner och vikter. Efter det så känns det så himla mkt bättre, jag smyger inte omkring och hoppas att ingen ska se mig längre. Nu vet jag hur några maskiner funkar och jag kan stega fram till dem och känna mig säker. Löpbandet skiter jag i för det är jag faktiskt fortfarande rädd för. Mitt tips är "crosstrainern", den kan man inte göra fel på. :)
Sist men inte minst vill jag säga att jag tycker du gör helt rätt som inte tränar med din pojkvän utan själv. Man behöver sin egen grej och det är en grym känsla när man kan själv! :)
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida