onsdag 14 december 2011

Anna och Högstadiet!


Jag har skrivit om min högstadietid förr. Skrivit om hur mycket jag hatade att gå till skolan, att jag nu i efterhand inte ens kan förstå att jag klarat av åttonde klass och att jag aldrig aldrig mer vill sätta min fot i en högstdieskola.
Men idag på lunchen på jobbet pratade vi om högstadiet, om allt det jobbiga men också om det som var så fint. Så oförstört och lätt (fast man tyckte det var väldigt komplicerat då)
Vi pratade om lukten av ljummen vårasfalt, med rullgrus, mopedljud och bensinlukt. Finns det någonting som luktar mer ljuvligt och mer tonåring än just den kombinationen?
Lukten av varm tonårspojke, lite svett och lite bensin. Åh.
Vi pratade om hur man kunde sitta i timmar, på en bänk (på ryggstödet med fötterna på sitsen givetvis) och bara sitta bredvid varann. Inte säga någonting och ändå tycka att det varit den bästa kvällen på länge.

När man satt och väntade på att moppekillarna skulle åka förbi och när de väl gjorde det tittade man ivrigt åt ett annat håll för att inte se intresserad ut, samtidigt som ens lilla tonårshjärta slog volter och hoppades innerligt att han tittat just på mig.

Jag och min bästis på den tiden, väntade utanför matsalen VARJE matrast. Väntade tills niorna gick förbi, så man fick se honom. På fem sekunder hade han gått förbi, antagligen inte ens sett mig och ändå kändes det som man fått hela himlen i huvudet!
Om, jag säger om, han mot förmodan hade sagt hej hade jag nog dött på fläcken.
Tänk då, vilket inrutat liv man hade, med oskrivna regler och klädkoder, vad man fick och inte fick göra, hierarkin i uppehållsrummen och alla miljarder delicatobollar man ätit. Då var det viktigaste som fanns i livet att ha just rätt jeans. Hade man bara det var man säker. Hade man inte det, var varje steg ett minfält.

Inte visste man då, att det inte blir ett dugg bättre sen. De där viktiga jeansen byter bara skepnad och blir ett gymkort man måste använda minst tre gånger om dagen, reglerna är detsamma och man skulle bara våga säga emot chefen som alla svansar runt och trippar efter.
Allt är precis som förr, fast istället för att sitta ensam på en toalett så sitter jag nu ensam på ett kontor.
Fast på det här kontoret bestämmer jag, här finns inga regler och inga minor utanför dörren.
Här finns bara jag och här inne tänker jag förverkliga alla drömmar jag knåpade ihop när jag satt ensam på den där toaletten, i åttan, med ett helt rum tickande bomber utanför.

Här finns bara jag.

Etiketter:

7 kommentarer:

Anonymous Mitt Lilla Jag sa...

åh jag vet exakt hur du känner. skulle kunna skriva en hel avhandling i kommentarsfältet om tiden på högstadiet.

14 december 2011 21:21  
Anonymous Ämma sa...

Åh, vad fint Anna.

14 december 2011 22:53  
Anonymous Linn sa...

Kan bara hålla med, det är verkligen inte stor skillnad på livsreglerna nu och då. Tyvärr.
Det finns fortfarande så många förväntningar, förhoppningar,mål och krav man ska leva upp till för att räknas som en 'riktig'/'vuxen' människa.
Jag minns att jag ofta trodde att allt skulle bli annorlunda, när jag blev äldre, men nu vet jag att det är likadant. Det är fortfarande läskigt och svårt när man blir kär..

15 december 2011 11:16  
Blogger YoKo - Liten Anna sa...

fint skrivet!

Undrar om ALLA hade en mardröm i högstadiet....jag hade två beundrare i nian som hade ett uruselt sätt att visa sin kärlek på...den ena kallade mig eski (eskimå p.g.a. mitt halvjapanska utseende) och den andra kallade mig för hundögon....jag var så ledsen så ledsen så varje gång jag fick höra det. Det var först efter att de hade gått ut skolan som jag fick höra varför de skrek såna saker till mig..hm... eski eski eski = jag älskar dig! Grrrr

så hade man dessa status tjejer och jag som VÄGRADE passa in och hur de retade sig på mig, ojojoj! De ville verkligen dunka mainstream in i huvvet på mig..men misslyckades! Som tur är

15 december 2011 13:51  
Blogger Malin och Mikko sa...

Jag lever bland högstadieungdomar hela dagarna, som lärare. Det är verkligen speciellt att se dem växa och hitta sin egen stil och identitet. Många har en skitjobbig tid på högstadiet men från min synvinkel är det fantastiskt att få vara med om det.

15 december 2011 21:36  
Anonymous Anonym sa...

Suveränt!

15 december 2011 22:24  
Anonymous Annie sa...

Men åh! Så fint skrivet. Man väljer nog att förtränga mycket av det där gamla, men när jag läste det här kom jag verkligen ihåg känslan. Blandningen av skitjobbigt, jättepirrigt och underbart. Kanonfin beskrivning.

27 december 2011 17:52  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida