måndag 28 februari 2011

Anna Funderar!


Härom dagen frågade jag Emil om han går runt och funderar på om han ska bli knäpp om dagarna.
Han såg mycket frågande ut och fattade inte alls vad jag pratade om.
När jag sen förklarade att jag flera gånger om dagen, varje dag, hela livet, går runt och väntar på att det ska slå slint i huvudet och jag ska bli helt knäpp och tro att jag är en apelsin eller nått, då såg han ÄNNU mer frågande ut!

Men det är sant! Det är min stora skräck i livet och jag liksom bara väntar på att det ska hända!
Jag känner mig ständigt på vippen och tror alltid att en vacker dag kommer det slå över!
Det är ju helknäppt att gå runt och tänka så och det förstår jag med, ändå gör jag det jämt.

Som om jag har mycket att göra, någon kommer in och vill se en tatueringsskiss jag glömt bort att göra, när blodet pumpar i 180 och jag blir megastressad, DÅ tänker jag alltid att "nu händer det!"

Det gör det aldrig.

Så nu har jag erkänt mina innersta tankar, känner ni igen det eller är det bara jag som går och väntar på en explosion?

Etiketter:

16 kommentarer:

Blogger Clara sa...

Joo, men så där tänker jag också ibland, men det har blivit bättre. Har du sett Annas Eviga om psykisk ohälsa med Caroline Af Ugglas? Gick på svt så det kanske finns kvar på svt play. Där pratar dom just om det, om rädslan för galenskapen man har ibland. Skitbra, se det om du kan!

28 februari 2011 16:45  
Anonymous Josefine sa...

Sålänge man tror att man är galen så är man absolut inte galen, det är fullt normalt att i både långa och korta perioder tänka så.

28 februari 2011 17:42  
Blogger Cat sa...

Känner väldigt väl igen mig. När jag är ute och går så tror jag alltid att jag ska förlora kontrollen över min kropp och kasta mig över första bästa bro. Det finns ganska många broar här i Norrköping...

28 februari 2011 18:06  
Blogger Marielouise sa...

Jag med! Har tyvärr psykiska sjukdomar i släkten så det är väl en tidsfråga bara. När som helst springer jag naken nerför gatan med nylonstrumpor över huvudet, vrålandet marseilleaisen.

28 februari 2011 19:02  
Blogger Elin sa...

Jag känner igen mig! Har alltid gått och trott att det bara ska slå över för mig. Men det har faktiskt blivit bättre med åren! Ju mer jag faktiskt klarat, trots jag trott att jag skulle bli galen, så har jag blivit lugnare... Hoppas det blir likadant för dig!

28 februari 2011 20:43  
Anonymous Anonym sa...

ja tror det är vanligt att man tänker så. Kanske inte att man tänker på det konstant men att man tänker på de. Samma sak att jag tänker på döden varje dag, nästan varje timme. Vi grubblare är ju så tyvärr.

Så länge man är medveten om de så är det ingen fara!

28 februari 2011 22:33  
Anonymous Anonym sa...

Jag går snarare runt och oroar mig för att bli "påkommen", att snart kommer någon komma på vem jag egentligen är och bli besviken...

28 februari 2011 23:00  
Anonymous Jennie / Limepuff.se sa...

Åh nu jävlar borde jag ha en källa att hänvisa till, men alldeles alldeles nyligen läste jag om att JUST DENNA TANKE: Att man undrar ifall man är galen/orolig för att man ska bli galen betyder att man INTE är det. Det är det som skiljer tokiga från otokiga. Att man ens reflekterar över det. Klockrent!

1 mars 2011 09:50  
Anonymous Josefine sa...

Ja, eller neuroser från psykoser i alla fall :)

1 mars 2011 10:18  
Blogger Grodan sa...

Jag kan känna likadant. Fast för mig är det mer när man har för mycket tid. När hjärnan liksom kan gå på grönbete, och då virrar den bort sig ibland.

1 mars 2011 17:18  
Anonymous Kristofer sa...

http://open.spotify.com/track/3vJTgAwejojkW5iC1nS7LW

Ha en fin kväll ;) /Kristofer

1 mars 2011 18:51  
Anonymous Amelie sa...

Känner igen mig också, skönt att läsa kommentarerna här och se att det finns flera av oss.

1 mars 2011 18:53  
Anonymous Anonym sa...

kan tipsa om denna:
den behandlar vardagligt grubblande likväl grubblande mer åt tvångstankarhållet.intressant läsning =)
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163314460

2 mars 2011 10:05  
Anonymous Inger sa...

Precis så tänker jag också. Likadant när jag berättar för någon, då bara de skrattar. Och eftersom jag alltid trott att jag är den enda som kan komma på sådana tankar så har jag tänkt att jag måste vart galen. För det är bara en galen som kan komma på galna tankar... Men nu förstår jag att det inte bara är jag. Tack och lov!

2 mars 2011 16:55  
Blogger Nathalie Bergström sa...

Haha, du är inte ensam om det. Samma gäller mig, ibland känns det verkligen som om det är en tidsfråga, men innerst inne tror jag att både du och jag vet att det egentligen inte kommer bli så. Man ver aldrig, men och andra sidan vet man inte mycket om vad som sker, så jag tycker det är bättre att ägna sig åt det man älskar istället. Bara slå bort dumma tankar som att man ska gå och bli tokig en vacker (ful?) dag. Du är grym!

4 mars 2011 11:09  
Blogger Nathalie Bergström sa...

vet* ska det förstås vara.

4 mars 2011 11:09  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida