söndag 22 mars 2009

Hem, ljuva Hem!


Jag har alltid varit en sån person som sagt att "jag flyttar varsom helst bara jag har ett kul jobb!". Det ska jag aldrig säga igen.

Jag har insett hur högt jag värdesätter att ha folk nära. Jag älskar att vara själv, men frivilligt själv. Det är en jäkla skillnad.
Förr kunde jag gå ner till pafymaffären om jag ville säga hej, jag kunde gå in på MQ om jag ville se vad som hänt och jag kunde möta upp fastrarna om jag ville äta lunch.
En stad är bara en stad om man inte fyller den med folk man gillar. Oavsett jobb så är det inte värt det.

Jag räknar dagarna tills jag får komma hem, få stänga MIN dörr bakom mig, få damma av rådjuren och ställa upp dom i stringhyllan igen, få gå min loppisen och leta saker, få störa mig på att köket är för litet och få somna omgiven av mina saker, mina lakan, mina kuddar, mina minnen.

Just nu är jag inte intresserad av en kometkarriär sålänge jag inte kan jobba hemifrån.
Mitt hem är min borg, heter det inte så?

Etiketter:

6 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Så rätt så! Klok kvinna du!

:o)

22 mars 2009 kl. 15:45  
Anonymous Anonym sa...

men, har du sagt upp dig från ditt jobb då? hur känns i så fall det?

22 mars 2009 kl. 16:36  
Anonymous Anonym sa...

Jag ska flytta men jag kommer alltid att vara hemma i norr och i skåne ändå. Men jag behöver röra på mig. se annat.

22 mars 2009 kl. 21:42  
Anonymous Anonym sa...

Så du överger Varberg raring?
(det gör du rätt i ;) Alla har en hatkärlek till den staden. Själv får jag tokångest i höjd med Borås. <3 )

23 mars 2009 kl. 01:50  
Anonymous Anonym sa...

Det är lite som jag har alltid sagt innan att jag ska inte nöja mig med de jag får. Jag ska utbilda mig och bli något. Något stort! Men nu så känns det som att det spelar inte så stor roll längre. Så länge jag kan vara med min familj och försörja mig själv så är jag nöjd. Och om det betyder att jag skulle tex sitta i kassan på ica så är jag nöjd. För så länge jag har min familj så spelar inget annat någon roll. och vem vet någon dag av rena slumpen eller ödet så kommer jag kanske bli något stort. och blir jag inte det så har jag i alla fall haft en fin familj.

Häls. Andrea

23 mars 2009 kl. 11:30  
Anonymous Anonym sa...

Jag förstår dej PRECIS!

23 mars 2009 kl. 17:15  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida